Vissa dagar blir inte som det är tänkt, vissa dagar blir bättre, andra blir katastrofalt mkt sämre...

Min Födelsedag igår, Tigra Tiger var först med husse på jobbet och busade och sedan hem och ut på en härlig promenad i skogen. Hon röjde som en jäkla blådåre for över stock och sten, busade och var bara så lycklig. Erika (grannen) och jag gick i skogen och pratade om vilken tur att vi inte avlivade henne förra veckan som veterinären tyckte. Tänk varje dag som hon får leva och må så här. Jag fick t.o.m säga till henne att sluta dra igång P hela tiden   Innan vi kommer hem så får hon tokfnatt och springer runt på tomten, runt runt jagar Panthera och bara är så där som jag vill minnas Tigra.   

Hem och tigga mat som vanligt, sin egen middag åt hon med god aptit. När kvällens skörd av ben sen skulle delas ut så var hon HELT tossig, vägrade lyssna utan tänjde på gränserna och försökta snatta benet.

Precis som här om dagen när hon fick fatt i en lurvig pipig leksak och skulle bli jagad (vilket hon blev) av oss alla - Tigras favoritlek.

I morse vid 6 tiden släppte jag ut henne för att kissa och vid 8 ville hon ut igen. Stämde inte riktigt. In m henne igen och ner i sängen, hon ville inte ligga riktigt utan ålade sig över mig och Erik runt i sängen. Klädde på mig och gick upp - lika bra att gå ut i skogen. På med kläderna och ut. Då ville inte Tigra med när jag ropade. Men kom till slut och vi gick iväg, men nää hon såg inte pigg ut. Så hon fick gå in igen och då kom första klumpen i magen, hon sprang inte in....

Tigra kan nämligen få för sig att inte vilja gå med ut på morgonen, så har det varit många gånger men då springer hon alltid tillbaka in för att få hoppa ner i sängen igen.. 

Går en promenad med P på ca 30 min och kommer tillbaka. Då ser jag att hon skakar om bakbenen. Förbereder Erik på att något inte stämmer och vi måste nog åka in. Byter om och kommer ut i köket och då ser jag det, blicken, den där blicken som inte är som den ska vara. Den där blicken som inte tittar med de pigga glada Tiger ögonen utan nää hon ser trött ut och hon skakar ännu mera.

Ringer Ultuna och blir återigen irriterad över bemötandet däruppe, säger ändå att vi kommer men det känns inte rätt. Erik tycker vi ska testa Albano men nää jag tvekar men ringer ändå. Fick ett suveränt bemötande, de kan även Ultraljuda i eftermiddag om vi inte ser ngt på proverna. Men jag vet....

Så ringer Ultuna och ber dem faxa över journalerna medan vi packar ihop oss för att åka. Tigra skakar mer och mer och går bara ut och ställer sig utanför huset.

På ngt sätt förstår jag redan här att det nu är över. Den där känslan som en klok vän sa "du vet när det är dags".   

In till Albano och blir jättebra emottagen (har ringt och sagt att vi är på väg och att hon måste få smärtstillande). Veterinären kommer in direkt och efter en kort undersökning när vi både konstaterar att det är självklart njurarna, får hon smärtstillande. Jag vet redan att det är över men vill ändå att vi tar blodproverna för att VETA. (återigen är jag förbannad på Ultuna då det ÅTERIGEN slarvat med journalerna och GLÖMT skriva in saker samt lägga in resistenttestsvaret....veterinären från Albano får ringa och säga till.. KASST!)

Jag vill veta, veta att vi gjort allt som står i vår makt och som är värdigt. VETA att det jag täntke förra veckan var rätt. Proverna snabbanalyseras (återigen jag är så nöjd med Albano i dag) och det visar kraftigt förhöjda värden, njurarna är på väg att slås ut och njurbäcknet är inflammerat (tydlig infektionsbild) samt att hon är på väg att få anemi. Då samtliga de här prover togs i måndags och såg bra ut då, hon har haft en underbar vecka där hon mått toppen så känns det så rätt. Vi tog rätt beslut förra veckan, nu är det dags att ta rätt beslut nu. Hur ont det än gör.

Erik åker hem med Rasmus till vår underbara granne för att sen komma tillbaka igen. Och här bryter jag ihop första gången. När Rasmus ska gå säger han hejdå till mig som vanligt sen kastar han sig om halsen på Tigra kramar henne och pussar henne tills Erik lyfter bort honom då vänder han sig om och vinkar "hej då vovva". Och mitt hjärta brister.

Älskade älskade Tigra Tiger det gör så ont. 

Mitt allt, jag kan varenda millimeter av hennes kropp (var hon har sina ärr, -trampdyna som skars upp på en glasflaska, benet som fick skärsår i rasmassorna, knölen efter carpusfrakturen, ärren efter kastrationen, de vita hårstråna bakom örat efter att hon blev biten av en annan hund), blundar jag minns jag hur hon luktar och hela tiden ser jag hennes varma blick.

Tigra är en sån där hund man bara får en gång i livet. Missförstå mig rätt jag älskar Panthern över allt annat också men  Tigra Tiger hon var speciell. Kom till oss efter att Engla försvunnit och vann inte mitt hjärta på en gång, husse och hon blev åtskiljaktiga från dag ett för mig tog det lite längre tid, men det var någon mening, det var så många meningar att just hon skulle komma in i vårt liv.

Hon räddade mig, räddade mig från ett kaos, ett inre kaos som jag inte klarade av, var med mig jämt. Berättelserna om hennes upptåg och hyss genom åren är oslagbara och överallt denna otroliga ändlösa tillit, sa vi (Erik eller jag) något så litade hon på det och det var så in i det sista.

Så stolt jag är över henne, så glad jag är över att få ha henne i mitt liv (nää inte haft hon är fortfarande med oss) och så tacksam tacksam för ALLT hon gett oss.

Från att ha varit ensamhund, till att bo i en hel flock med barn (både hennes och vårt) och hur hon JÄMT accepterade alla förändringar och hennes goa blick som sa "säger ni så, jag litar på er"

Minns fortfarande hur stolt jag var över när vi var klara med räddningsutbildningen, minns hur stolt jag är varje år vi varit med på brandstationen och lärt barn hur sökhundar fungerar och hur de ska göra om de går vilse. Lika stolt är jag över de fantastiska valpar hon fick. Meriter är en sak men att fungera så underbart i vardagen det slår allt!

Samtidigt är jag ledsen över att vi inte hann starta i elitlydnaden, det var ju målet i år, målet som kändes uppnåligt nu när hon mådde så bra. Men så gick det så snabbt...

Erik kom iallafall tillbaka och det  var dags att säga adjö, och det var så rätt, hon drog inte ens en djup suck hon bara tittade på mig och jag försökte övertyga henne om att det är ok att släppa taget vi klarar oss, för det gör vi väl? och hon somnade     

Sen lät vi faktiskt Panthera komma in och förhoppningsvis förstå, förstå vad som händer (hon blir jämt så olycklig när de inte är tillsammans och kanske, kanske underlättar det här) Och hon förstod,  för ut därifrån gick ingen liten rottistös utan en rottisdam som blivit stor, stor och förståndig, stor och med samma förstående blick som sin mamma. Panthern, fina fina panthern.

Det här är det värsta jag någonsin varit med om och den ångesten som slår omkull en till och från, den ångesten liknar ingen annan ångest.. Den är fruktansvärd för man vet VET att den här ångest kan inte Tigra Tiger rädda mig ifrån, vi får klara oss ändå.

Vår familj är i bitar och jag förstår inte hur vi ska bli hela igen. Rasmus är förtvivlad och skrek efter sin vavva när han skulle sova, och det gör ont. För hur, hur förklarar man att det gör ont att älska, att det gör ont att släppa taget, men att vi ibland måste. Hur förklarar man det när man själv inte förstår hur man ska orka.

Fan Tigra du fattas oss!