Vissa dagar blir inte som det är tänkt, vissa dagar blir bättre, andra blir katastrofalt mkt sämre...

Min Födelsedag igår, Tigra Tiger var först med husse på jobbet och busade och sedan hem och ut på en härlig promenad i skogen. Hon röjde som en jäkla blådåre for över stock och sten, busade och var bara så lycklig. Erika (grannen) och jag gick i skogen och pratade om vilken tur att vi inte avlivade henne förra veckan som veterinären tyckte. Tänk varje dag som hon får leva och må så här. Jag fick t.o.m säga till henne att sluta dra igång P hela tiden   Innan vi kommer hem så får hon tokfnatt och springer runt på tomten, runt runt jagar Panthera och bara är så där som jag vill minnas Tigra.   

Hem och tigga mat som vanligt, sin egen middag åt hon med god aptit. När kvällens skörd av ben sen skulle delas ut så var hon HELT tossig, vägrade lyssna utan tänjde på gränserna och försökta snatta benet.

Precis som här om dagen när hon fick fatt i en lurvig pipig leksak och skulle bli jagad (vilket hon blev) av oss alla - Tigras favoritlek.

I morse vid 6 tiden släppte jag ut henne för att kissa och vid 8 ville hon ut igen. Stämde inte riktigt. In m henne igen och ner i sängen, hon ville inte ligga riktigt utan ålade sig över mig och Erik runt i sängen. Klädde på mig och gick upp - lika bra att gå ut i skogen. På med kläderna och ut. Då ville inte Tigra med när jag ropade. Men kom till slut och vi gick iväg, men nää hon såg inte pigg ut. Så hon fick gå in igen och då kom första klumpen i magen, hon sprang inte in....

Tigra kan nämligen få för sig att inte vilja gå med ut på morgonen, så har det varit många gånger men då springer hon alltid tillbaka in för att få hoppa ner i sängen igen.. 

Går en promenad med P på ca 30 min och kommer tillbaka. Då ser jag att hon skakar om bakbenen. Förbereder Erik på att något inte stämmer och vi måste nog åka in. Byter om och kommer ut i köket och då ser jag det, blicken, den där blicken som inte är som den ska vara. Den där blicken som inte tittar med de pigga glada Tiger ögonen utan nää hon ser trött ut och hon skakar ännu mera.

Ringer Ultuna och blir återigen irriterad över bemötandet däruppe, säger ändå att vi kommer men det känns inte rätt. Erik tycker vi ska testa Albano men nää jag tvekar men ringer ändå. Fick ett suveränt bemötande, de kan även Ultraljuda i eftermiddag om vi inte ser ngt på proverna. Men jag vet....

Så ringer Ultuna och ber dem faxa över journalerna medan vi packar ihop oss för att åka. Tigra skakar mer och mer och går bara ut och ställer sig utanför huset.

På ngt sätt förstår jag redan här att det nu är över. Den där känslan som en klok vän sa "du vet när det är dags".   

In till Albano och blir jättebra emottagen (har ringt och sagt att vi är på väg och att hon måste få smärtstillande). Veterinären kommer in direkt och efter en kort undersökning när vi både konstaterar att det är självklart njurarna, får hon smärtstillande. Jag vet redan att det är över men vill ändå att vi tar blodproverna för att VETA. (återigen är jag förbannad på Ultuna då det ÅTERIGEN slarvat med journalerna och GLÖMT skriva in saker samt lägga in resistenttestsvaret....veterinären från Albano får ringa och säga till.. KASST!)

Jag vill veta, veta att vi gjort allt som står i vår makt och som är värdigt. VETA att det jag täntke förra veckan var rätt. Proverna snabbanalyseras (återigen jag är så nöjd med Albano i dag) och det visar kraftigt förhöjda värden, njurarna är på väg att slås ut och njurbäcknet är inflammerat (tydlig infektionsbild) samt att hon är på väg att få anemi. Då samtliga de här prover togs i måndags och såg bra ut då, hon har haft en underbar vecka där hon mått toppen så känns det så rätt. Vi tog rätt beslut förra veckan, nu är det dags att ta rätt beslut nu. Hur ont det än gör.

Erik åker hem med Rasmus till vår underbara granne för att sen komma tillbaka igen. Och här bryter jag ihop första gången. När Rasmus ska gå säger han hejdå till mig som vanligt sen kastar han sig om halsen på Tigra kramar henne och pussar henne tills Erik lyfter bort honom då vänder han sig om och vinkar "hej då vovva". Och mitt hjärta brister.

Älskade älskade Tigra Tiger det gör så ont. 

Mitt allt, jag kan varenda millimeter av hennes kropp (var hon har sina ärr, -trampdyna som skars upp på en glasflaska, benet som fick skärsår i rasmassorna, knölen efter carpusfrakturen, ärren efter kastrationen, de vita hårstråna bakom örat efter att hon blev biten av en annan hund), blundar jag minns jag hur hon luktar och hela tiden ser jag hennes varma blick.

Tigra är en sån där hund man bara får en gång i livet. Missförstå mig rätt jag älskar Panthern över allt annat också men  Tigra Tiger hon var speciell. Kom till oss efter att Engla försvunnit och vann inte mitt hjärta på en gång, husse och hon blev åtskiljaktiga från dag ett för mig tog det lite längre tid, men det var någon mening, det var så många meningar att just hon skulle komma in i vårt liv.

Hon räddade mig, räddade mig från ett kaos, ett inre kaos som jag inte klarade av, var med mig jämt. Berättelserna om hennes upptåg och hyss genom åren är oslagbara och överallt denna otroliga ändlösa tillit, sa vi (Erik eller jag) något så litade hon på det och det var så in i det sista.

Så stolt jag är över henne, så glad jag är över att få ha henne i mitt liv (nää inte haft hon är fortfarande med oss) och så tacksam tacksam för ALLT hon gett oss.

Från att ha varit ensamhund, till att bo i en hel flock med barn (både hennes och vårt) och hur hon JÄMT accepterade alla förändringar och hennes goa blick som sa "säger ni så, jag litar på er"

Minns fortfarande hur stolt jag var över när vi var klara med räddningsutbildningen, minns hur stolt jag är varje år vi varit med på brandstationen och lärt barn hur sökhundar fungerar och hur de ska göra om de går vilse. Lika stolt är jag över de fantastiska valpar hon fick. Meriter är en sak men att fungera så underbart i vardagen det slår allt!

Samtidigt är jag ledsen över att vi inte hann starta i elitlydnaden, det var ju målet i år, målet som kändes uppnåligt nu när hon mådde så bra. Men så gick det så snabbt...

Erik kom iallafall tillbaka och det  var dags att säga adjö, och det var så rätt, hon drog inte ens en djup suck hon bara tittade på mig och jag försökte övertyga henne om att det är ok att släppa taget vi klarar oss, för det gör vi väl? och hon somnade     

Sen lät vi faktiskt Panthera komma in och förhoppningsvis förstå, förstå vad som händer (hon blir jämt så olycklig när de inte är tillsammans och kanske, kanske underlättar det här) Och hon förstod,  för ut därifrån gick ingen liten rottistös utan en rottisdam som blivit stor, stor och förståndig, stor och med samma förstående blick som sin mamma. Panthern, fina fina panthern.

Det här är det värsta jag någonsin varit med om och den ångesten som slår omkull en till och från, den ångesten liknar ingen annan ångest.. Den är fruktansvärd för man vet VET att den här ångest kan inte Tigra Tiger rädda mig ifrån, vi får klara oss ändå.

Vår familj är i bitar och jag förstår inte hur vi ska bli hela igen. Rasmus är förtvivlad och skrek efter sin vavva när han skulle sova, och det gör ont. För hur, hur förklarar man att det gör ont att älska, att det gör ont att släppa taget, men att vi ibland måste. Hur förklarar man det när man själv inte förstår hur man ska orka.

Fan Tigra du fattas oss!

 

Anna

2 oktober 2010 20:34

Tänk att Tigra inte finns mer... hon har ju alltid funnits där... vem ska Boris nu bossa och bita i nosen? Ingen annan stor rottis lär ta rättning av min näbbgädda... ;-)
Usch vad ledsamt. Vad skönt att ni fick en sista fin tid, det var jag också tacksam över med Flicka. Hon fick komma hem efter att ha legat inne fyra dagar och fick en vecka hemma innan det var dags. Det är de dagarna man minns, så att säga.
Det är jättetungt nu, det är fruktansvärt. Det gör ont, ont, ont. Men... det kommer att bli bättre... tro det eller ej...

KRAM!!

http://pudelbus.com

 

Sara

2 oktober 2010 20:51

Gud vad hemskt, tårarna rullar för kinderna när jag tänker på allt du skriver, alla fina minnen ni delat. Tigra va en underbar hund och kommer alltid vara saknad! Men hon fick en extra vecka och ni har gjort rätt beslut de är jag övertygad om. Kommer kännas tomt utan henne när vi träffas nästa gång. Våra tankar är med er och vi kommer tända ett ljus för damen. Ta hand om er. Kra

 

Johanna

2 oktober 2010 21:07

Jag är så ledsen för er skull. Det är verkligen fruktansvärt att förlora sin kära vän. Jag trodde mitt hjärta skulle gå sönder när Dessie lämnade oss. Det finns inget jag kan säga som kan få dig att känna dig bättre men jag tänker på er och har fällt många tårar med er idag. Stor kram!

http://www.eyewipe.se

 

Anna Wistedt

2 oktober 2010 21:53

Fy Annelie, tårarna rinner på mina kinder när jag läser dina fina ord. Jag har suttit i samma båt som du och den enda jag kan skriva till tröst är att det går över. Det tar en tid, men det går över. Usch ja! tuffa tider.

 

Cili

2 oktober 2010 22:17

Blir så ledsen för er skull! Tårarna rinner när jag läser vad som hänt och när du skriver om Rasmus och hela familjens förhållande till Tigra!
Kan inte säga så mycket - önskar att jag träffat henne mer än det pyttelilla jag fick möta henne.
Kramar

http://cili-blomgren.blogspot.com

 

sofie

2 oktober 2010 23:05

älskade syster, mina tankar är hos er.
tigra är den bästa jag någonsin träffat, ser hennes underbara ögon och känner lukten av hennes varma päls konstant idag.
det märkliga är att jag hade som en knut i hjärtat hela förmiddagen och var ledsen, utan att veta hur läget var för er. samma sekund som jag läste ditt sms släppte knuten, men ersattes av en sorg och en smärta värre än tidigare. det var som att jag undermedvetet var med er, att jag visste att något var fel (och då är jag inte den som brukar tro sånt)
men mitt i allt det sorgliga så är jag glad över att veta att tigra är den lyckligaste hunden i världen, hon kunde inte hamnat hos någon bättre än du, än oss. jag är otroligt glad att fått ha henne i mitt liv. vi har alla älskat henne från första stund och kommer alltid göra det, och jag är så glad att jag fick se henne när jag var hemma sist. det gör så ont nu att det inte går att beskriva, men att tänka på alla fina stunder och dagar med henne gör det lite lättare. för dom stunderna och dagarna finns alltid, alltid kvar. det är det som är det fina med minnen.
älskade tigra, jag kommer sakna dig varje dag.

 

Noomi

2 oktober 2010 23:17

Jag vet bara alltför väl vad ni går igenom....
Stor kram!!

http://www.dizzyweb.se

 

Jennifer

3 oktober 2010 07:40

Vad fint du skrivit om din älskade Tiger. Hon var en fin hund och en älskad familjemedlem och hon kunde inte fått en bättre matte eller en bättre familj. Den värsta smärtan och sorgen går över men låt den ta plats så länge DU vill. Sedan är det minnena som tar över o de har vi för evigt kvar i våra hjärtan. Pussa på de dina.
STOR KRAM

http://norenfamiljen.bloggplatsen.se

 

Frida

3 oktober 2010 07:49

Orden fattas... Smärtan är oändlig.
Den största av kramar till er alla.

http://www.deveritas.se

 

Mikaela Joelsson

3 oktober 2010 15:28

FY FAN! Det är sååå orättvist! Gråter med er, jag vet hur ont det gör och vilket hål det skapar i ens liv! Massa kramar!

 

CC m Mas och Kullor fra KullaGulla`s

3 oktober 2010 18:44

Tårarna börjar rinna när jag läst bloggen. Tänker på er.
Kram

 

sara o nike

3 oktober 2010 20:06

Jag lider så med er allesammans... det är så fruktansvärt jobbigt att ta farväl - jag vet hur det känns... Minns det fina och allt roligt ni varit med om och var tacksam för att ni fått förmånen att låna denna fantastiska hund en stund!... Önskar jag kunde skriva nåt som gjorde det en smula lättare men det finns liksom inget att skriva... men - jag tänker på er! Här brinner ett ljus för underbara Tigra ikväll...Stor tröstkram! Sara

http://www.rottismalle.blogspot.com

 

Anna, Faran & Axxa

3 oktober 2010 21:25

Gråter när jag läser... och jag sörjer med er! Skönt att ni i vart fall fick en underbar sista vecka ihop där hon mådde bra! Men så tråkigt att det bara var en vecka och inte ett år eller två eller tre eller...
Många många kramar

http://www.rackartyg.net

 

Anna Edbom

4 oktober 2010 16:14

Usch jag vet verkligen hur det känns, så fint du skrivit, tårarna bara rinner...

http://www.annaedbom.se

 

Glimz

14 oktober 2010 00:32

Den största smärtan i livet är kärleken till det man älskar högt. Tänker på dig & din familj som nu skall leva i vardagen med alla fina minnen som din skatt efterlämnat, så fin, så speciell & så älskad av så många!
Kramar om massor!

http://ninz.bloggagratis.se

 

Anna, Faran & Axxa

14 oktober 2010 08:55

Tänker på er...
Många kramar

http://www.rackartyg.net

 

Cathrine

7 februari 2011 13:31

Jag har inte läst här vad du skrivit ,men en berättelse som ger en stor tyngd i hjärtat..dessa hudnar som biter sig fast .usch..våra äldsta är ju 6 år nu..känner redan nu denna här känslan i bland..Hua tänk om det händer något..Bobo som i mångas ögon är en skit hund ..är en sån där speciell hund som biter sig fast i en..man tänker HUR ska man klara sig tuan honom..men men förösker tänka ska ha honom lääääänge..och hoppas det förblir så...

Bklgar din förlust du får vara glad du har en dotter efter henne :=) det har jag med efter honom Anja..och även barn barn..

http://vargstubackens.se

 

Kusin Emma

1 april 2011 08:47

Hej Annelie och Erik! Såg på fb att du skrivit något om Tigra och hittade den här bloggen. Jag är så ledsen för er, usch vad jobbigt det måste vara för er!! Blev så rörd när jag läste din fina text om henne. Men vad skönt för henne att slippa smärtan nu.. Tänker på er! Kram till hela familjen! /Eriks kusin Emma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu var det alldeles för länge sen sist. Tyvärr blev det ju inga valpar, och kommer inte bli några valpar på Panthera. Orsaken är en förträngning i bäckenet som gör att det med stor sannolikhet kommer bli kejsarsnitt, och det är för mig inget att gå...

Tillbaka efter fantastiska dagar i Kloten, vilka miljöer och träna hund i. Alla hundarna har skött sig exemplariskt (och förare likaså ;)   Panthera har fått flera utmaningar i spåret och jag har faktiskt hittat en liten nyckel till varför hon gå...

Nu var det länge sen sist, vi gick alla ner i "jag vill inget alls" när det visade sig att Panthera gått tom. Jag trodde enormt mkt på kombinationen och vet att det med största sannolikhet hade blivit riktigt bra arbetshundar. Men det är väl någon me...

Här går vi och väntar för fultl för att få veta - är hon dräktig heller inte. Är hon inte det - ja då lurar hon mig väldigt bra, hon snattar mat som aldrig förr, är lugnare och känns vuxnare.   Nexus och Husse Calle har varit ute och tävlat ige...

Panthera är parad i påskveckan och nu hoppas vi såklart på valpar. Uppdatering följer    ...