Har haft några fantastiska dgar på läger. Tack Frida för att vi fick följa med!

Åkte upp i torsdags med trevligt sällskap av Frida och Mari. Vi tuffade upp i lugn takt - så lugnt så jag trodde det var fel på bensinmätare - det hade ju inte gått någon bensin alls.

vi installerade oss i stugorna och i vår stuga så pratade vi redan på kvällen igenom vad vi ville få ut av helgen, planer för morgondagen och vilken nivå man låg på med hunden. Vi gjorde upp en plan för fredagen och helgen kunde börja    

Fredagen upp och äta frukost och ut i spårskogen. Vi var en väldigt blandad grupp med olika erfarenheter.

Anneli (m Chili och Eddie) la ett spår till Panthear på ca 700 m, tydligt snitslat och vi väldigt kuperad terräng (målet var att försöka få ner tempot något och få in alla föremål). Prinsessan spårade som en gud. även om jag första biten av spåret trodde jag skulle avlida då hon hade sånt tempo. Ett mkt bra blandat spår som gav mig en klar indikation att träningen är rätt upplagd.

Körde även uppletande en korridor på b 15mX d50m. Lite mkt spring men fint in med två föremål, inget bytande av saker så då bröt jag, nöjd.

Ner för ett lydnadspass där vi körde lite fotgående. Jag har "problem" med positionen har jag insett i helgen. Hon går superfint i störningsfri miljö men m mkt störning så går propellern (Svansen) i trehundra nittio och hon börjar studsa och glider för långt fram.

Lördagen var det spår på schemat igen. Den här gången la Camilla (m Conrad) ett lååångt spår. Herregud vad vi fick jobba. Det var ca 900 m sankt och blött. Fick order att ta gummistövlar på och det är jag tacksam över hihi.

Panthera spårade på i ett bra tempo, klarade de korsande spåret bra (Anneli hade lagt två övergångar över Camillas spår) klarade även spår efter älg och jägare bra (även om hon gled iväg en vända...) Det är alltid svårt när man lägger spår att snitsla tillräckligt och med en turbo i snöret så är det svårt att hinna analysera och se "är vi rätt eller är vi fel" - kontrollfreak som jag är vill jag veta VARFÖR gör hon så här, är hon rätt eller är hon fel.

Tack Jessica för att du gick med mig i spåret och hjälpte mig kika ;)

Då vi missade två pinnar så blev målet inför söndagen att fokusera på pinnarna.

Ett pass med lydnad blev det på lördag också. Och jag älskar min racer-rotta.    hon är så ball att köra.

Att vädret var strålande gjorde inte saken sämre.

Söndagen hade jag egentligen inte tänkt lägga ngt spår då jag kände mig väldigt nöjd men då snälla Jennifer (m Frasse) gick att muta med kladdkaka så la hon ett pinnspår. Fem pinnar på ca 200 m för att se - har vi pinnproblem?

Men nää det gick superfint, hon hade strul vid den tredje pinnen, men mer ointresse av att plocka den än att hon inte kände den.... Vinklarna var helt fantastiskt fina och alla pinnar med in.

Platsliggningen som vi la på söndag kan vi skippa att berätta om *Skratt*, hon har alldeles för hög förväntan och den där propellern går för fullt och man bjuder på beteenden. Så vill jag inte ha platsliggningen, så bara på det igen, vi måste träna varje dag för att hon ska tycka det är tråkigt.

Så fortsatt plan ser ut som följer

Spåret:

Fortsätt jobba med olika typer av vinklar och terräng

Pinnarna -aldrig aldrig gå över pinne, se till att snitsla noga

Lydnaden:

Störningsträning och position

Platsliggning: måste jobba på att få henne att tycka det är tråkigt, hon har fortfarande för hög förväntan...   

Tack alla söta människor för en fantastisk helg, Tack Frida för att vi fick följa med och Tack till väderguden som gav oss så fint väder. Även tack till Kungen som lät oss fullfölja våra spår trots att jaktlagen stod och skulle ut och slakta (nä förlåt...jaga)

(ja snart iallafall, hon måste ju göra exteriören också....)

Eftersom korningen med kullen blev flyttad och jag insåg att Panthera kommer börja löpa så hade jag en reservkorning bokad.

Tidig uppstigning på söndagen för vidare avfärd till Bro, tack snälla pappa som klev upp kl halv 6 en söndag för att åka till oss och passa Rasmus.

Väl till Bro-Håbo BK (sommardäck och ishalka var ingen bra kombo) Så gick Panthera ut som hund nr 2. Och det var den hunden jag är van vid att se :)

Enligt protokoll från dagen

Samarbete Fö:   04
Samarbete TL.:   08
Gripa ta tag 5 m:   06
Gripa ta tag 40 m:   06
Gripa hålla 5 m:   15
Gripa hålla 40 m:   15
Gripa slita dra 5 m:   06
Gripa slita dra 40 m:   06
Förföljande:   10
Förföljande gripande:   06
Uthållighet:   18
Social självsäkerhet:  50
Social nyfikenhet:   40
Socialt samspel:   40
Handlingsförmåga:   30
Anpassningsförmåga:   40
Koncentration:   30
Avreaktion:   30
Minnesbilder:   25
Rädsla:   08
Aggressivitet:   12
Nyfikenhet:   16
Skott:   05
Poäng: 429

Det som gjorde mig gladast var att Gunnel Ferm, en av domaren sa så många snälla ord om Panthera, men även figuranter och publiks gillande - ja sånt blir man glad av. Det känns kul att gå ut med en rottis och förvåna och visa upp en pigg och glad tjej.  

Ska försöka lägga upp lite videoklipp också

Vissa dagar blir inte som det är tänkt, vissa dagar blir bättre, andra blir katastrofalt mkt sämre...

Min Födelsedag igår, Tigra Tiger var först med husse på jobbet och busade och sedan hem och ut på en härlig promenad i skogen. Hon röjde som en jäkla blådåre for över stock och sten, busade och var bara så lycklig. Erika (grannen) och jag gick i skogen och pratade om vilken tur att vi inte avlivade henne förra veckan som veterinären tyckte. Tänk varje dag som hon får leva och må så här. Jag fick t.o.m säga till henne att sluta dra igång P hela tiden   Innan vi kommer hem så får hon tokfnatt och springer runt på tomten, runt runt jagar Panthera och bara är så där som jag vill minnas Tigra.   

Hem och tigga mat som vanligt, sin egen middag åt hon med god aptit. När kvällens skörd av ben sen skulle delas ut så var hon HELT tossig, vägrade lyssna utan tänjde på gränserna och försökta snatta benet.

Precis som här om dagen när hon fick fatt i en lurvig pipig leksak och skulle bli jagad (vilket hon blev) av oss alla - Tigras favoritlek.

I morse vid 6 tiden släppte jag ut henne för att kissa och vid 8 ville hon ut igen. Stämde inte riktigt. In m henne igen och ner i sängen, hon ville inte ligga riktigt utan ålade sig över mig och Erik runt i sängen. Klädde på mig och gick upp - lika bra att gå ut i skogen. På med kläderna och ut. Då ville inte Tigra med när jag ropade. Men kom till slut och vi gick iväg, men nää hon såg inte pigg ut. Så hon fick gå in igen och då kom första klumpen i magen, hon sprang inte in....

Tigra kan nämligen få för sig att inte vilja gå med ut på morgonen, så har det varit många gånger men då springer hon alltid tillbaka in för att få hoppa ner i sängen igen.. 

Går en promenad med P på ca 30 min och kommer tillbaka. Då ser jag att hon skakar om bakbenen. Förbereder Erik på att något inte stämmer och vi måste nog åka in. Byter om och kommer ut i köket och då ser jag det, blicken, den där blicken som inte är som den ska vara. Den där blicken som inte tittar med de pigga glada Tiger ögonen utan nää hon ser trött ut och hon skakar ännu mera.

Ringer Ultuna och blir återigen irriterad över bemötandet däruppe, säger ändå att vi kommer men det känns inte rätt. Erik tycker vi ska testa Albano men nää jag tvekar men ringer ändå. Fick ett suveränt bemötande, de kan även Ultraljuda i eftermiddag om vi inte ser ngt på proverna. Men jag vet....

Så ringer Ultuna och ber dem faxa över journalerna medan vi packar ihop oss för att åka. Tigra skakar mer och mer och går bara ut och ställer sig utanför huset.

På ngt sätt förstår jag redan här att det nu är över. Den där känslan som en klok vän sa "du vet när det är dags".   

In till Albano och blir jättebra emottagen (har ringt och sagt att vi är på väg och att hon måste få smärtstillande). Veterinären kommer in direkt och efter en kort undersökning när vi både konstaterar att det är självklart njurarna, får hon smärtstillande. Jag vet redan att det är över men vill ändå att vi tar blodproverna för att VETA. (återigen är jag förbannad på Ultuna då det ÅTERIGEN slarvat med journalerna och GLÖMT skriva in saker samt lägga in resistenttestsvaret....veterinären från Albano får ringa och säga till.. KASST!)

Jag vill veta, veta att vi gjort allt som står i vår makt och som är värdigt. VETA att det jag täntke förra veckan var rätt. Proverna snabbanalyseras (återigen jag är så nöjd med Albano i dag) och det visar kraftigt förhöjda värden, njurarna är på väg att slås ut och njurbäcknet är inflammerat (tydlig infektionsbild) samt att hon är på väg att få anemi. Då samtliga de här prover togs i måndags och såg bra ut då, hon har haft en underbar vecka där hon mått toppen så känns det så rätt. Vi tog rätt beslut förra veckan, nu är det dags att ta rätt beslut nu. Hur ont det än gör.

Erik åker hem med Rasmus till vår underbara granne för att sen komma tillbaka igen. Och här bryter jag ihop första gången. När Rasmus ska gå säger han hejdå till mig som vanligt sen kastar han sig om halsen på Tigra kramar henne och pussar henne tills Erik lyfter bort honom då vänder han sig om och vinkar "hej då vovva". Och mitt hjärta brister.

Älskade älskade Tigra Tiger det gör så ont. 

Mitt allt, jag kan varenda millimeter av hennes kropp (var hon har sina ärr, -trampdyna som skars upp på en glasflaska, benet som fick skärsår i rasmassorna, knölen efter carpusfrakturen, ärren efter kastrationen, de vita hårstråna bakom örat efter att hon blev biten av en annan hund), blundar jag minns jag hur hon luktar och hela tiden ser jag hennes varma blick.

Tigra är en sån där hund man bara får en gång i livet. Missförstå mig rätt jag älskar Panthern över allt annat också men  Tigra Tiger hon var speciell. Kom till oss efter att Engla försvunnit och vann inte mitt hjärta på en gång, husse och hon blev åtskiljaktiga från dag ett för mig tog det lite längre tid, men det var någon mening, det var så många meningar att just hon skulle komma in i vårt liv.

Hon räddade mig, räddade mig från ett kaos, ett inre kaos som jag inte klarade av, var med mig jämt. Berättelserna om hennes upptåg och hyss genom åren är oslagbara och överallt denna otroliga ändlösa tillit, sa vi (Erik eller jag) något så litade hon på det och det var så in i det sista.

Så stolt jag är över henne, så glad jag är över att få ha henne i mitt liv (nää inte haft hon är fortfarande med oss) och så tacksam tacksam för ALLT hon gett oss.

Från att ha varit ensamhund, till att bo i en hel flock med barn (både hennes och vårt) och hur hon JÄMT accepterade alla förändringar och hennes goa blick som sa "säger ni så, jag litar på er"

Minns fortfarande hur stolt jag var över när vi var klara med räddningsutbildningen, minns hur stolt jag är varje år vi varit med på brandstationen och lärt barn hur sökhundar fungerar och hur de ska göra om de går vilse. Lika stolt är jag över de fantastiska valpar hon fick. Meriter är en sak men att fungera så underbart i vardagen det slår allt!

Samtidigt är jag ledsen över att vi inte hann starta i elitlydnaden, det var ju målet i år, målet som kändes uppnåligt nu när hon mådde så bra. Men så gick det så snabbt...

Erik kom iallafall tillbaka och det  var dags att säga adjö, och det var så rätt, hon drog inte ens en djup suck hon bara tittade på mig och jag försökte övertyga henne om att det är ok att släppa taget vi klarar oss, för det gör vi väl? och hon somnade     

Sen lät vi faktiskt Panthera komma in och förhoppningsvis förstå, förstå vad som händer (hon blir jämt så olycklig när de inte är tillsammans och kanske, kanske underlättar det här) Och hon förstod,  för ut därifrån gick ingen liten rottistös utan en rottisdam som blivit stor, stor och förståndig, stor och med samma förstående blick som sin mamma. Panthern, fina fina panthern.

Det här är det värsta jag någonsin varit med om och den ångesten som slår omkull en till och från, den ångesten liknar ingen annan ångest.. Den är fruktansvärd för man vet VET att den här ångest kan inte Tigra Tiger rädda mig ifrån, vi får klara oss ändå.

Vår familj är i bitar och jag förstår inte hur vi ska bli hela igen. Rasmus är förtvivlad och skrek efter sin vavva när han skulle sova, och det gör ont. För hur, hur förklarar man att det gör ont att älska, att det gör ont att släppa taget, men att vi ibland måste. Hur förklarar man det när man själv inte förstår hur man ska orka.

Fan Tigra du fattas oss!

Har fått lite frågor så bäst att sammanfatta

Stenarna finns kvar så bilderna ljuger inte ;) hon kommer alltid ha dem och de kommer säkert bli flera, men så länge hon inte har ont och proverna inte heller visar att njurarna eller urinblåsa etc. tar skada så får hon hänga med.

Vi vet inte när hon kommer behöva somna in, imorgon, om en vecka om ett år. Men iallafall inte idag och det är de vi går på :)

Ja och så kom då måndagen, efter en helg med härliga skogspromenader, uppletande, benätande, lydnadstränande och lyxmat. Rasmus med farmor och farfar på landet. En tigra som har sovit mitt i sängen på rygg nedbäddad under täcket. ätit frukost med oss vid köksbordet.   

Kliver in hos Bosse veterinär på morgonen (har på vägen dit ringt Ultuna och bett dem faxa provsvaren, för de hade de inte gjort trots överenskommelse)

Bosse som hört från sköterskorna att vi fått dödsdomen ser hur blek jag ser ut och Tigra hon, hon studsar på som vanligt.   Han läser igenom journalen från Ultuna, vad de skrivit, avlivningsdomen och ultraljudsplåtarna. Sen tittar han på provsvaren och säger "ja det var väl en väldans tur att du stod på dig" - Här ska inte avlivas någon hund!

Jag som är inställd på att säga adjö -dock inte redo- tittar på honom med stora ögon och säger VA? vaddå behöver vi inte avliva henne, men njursvikt, lidande ont och allt som de sagt och skrivit? Jag är fortfarande helt förvirrad.

Bosse visar blodproverna och urinprovet som visar på att jo men visst det är bakterier fortfarande i urinet och ja hon har en infektion i kroppet. Men njurvärderna (både kreatininvärdet och urean samt äggviteämnen) är helt normala. dvs INGA, INGA SOM HELST TECKEN PÅ STUNDANDE NJURSVIKT ELLER NJURKOLLAPS!!!    

Va? vaddå jag behöver inte avliva henne (det här har fortfarande inte sjunkit in)

Hur kan det skilja så här mkt på två veterinärers diagnoser. Tänk om jag lyssnat i torsdags (hon var väääldigt pushig den veterinären...)

Jo hon har urinsten, njursten (vilket är extremt ovanligt hos hund) det här kommer sig troligen efter de komplikationer som uppträtt efter kastrationen där hon fått upprepade blåskatarr, urinvägsinfektioner- men hur mår hon frågade Bosse.

1. äter hon - jajamensan

2. dricker hon - jajamensan

3. Är hon glad, vill hon vara med - jajamensan

4. Mår hon dålig - nä hon är trött viserligen, äter antibiotika men hon vill vara med.

Så ingen avlivning, ingen hemfärd med ett tomt koppel. Nu blev hon kvar hos Bosse för att de ska försöka flusha henne under dagen men sen får hon komma hem. Vi fortsätter med antibiotika tills vi fått resistentsvaret. Och sen blir det regelbunda njurprover för att se att hon inte blir sämre.

Frågorna är ju tusen: har hon ont, missar jag något, är jag egoistisk, borde hon få somna in, tänk om hon får njursvikt  vad händer då osv.

Men efter att fått svar på det som går att svara på så känns det som om vi gör rätt.

Hon får hänga på så länge hon vill, orkar och inte har ont. Det kanske blir en månad, det kanske blir ett år. Men att hon en dag kommer få njursvikt, det vet vi.

och det är här det skiljer sig åt. När de ena säger avliva - vi vet inte när det händer så säger Bosse - låt henne leva vi vet ändå inte när det händer.

Han menar på att en hund med hjärtfel, medicinerar du, du kan inte medicinera bort hjärtfelet, du vill bara inte att hunden dör i lungemfysem, dö kommer den göra någon dag.

Så om allt ser bra ut hämtar jag hem Tigra i eftermiddag och så får hon hänga med. Kanske måste hon stå på antibiotika jämt, kanske blir det bara en vecka, kanske blir det år.

Men jag har lärt mig två saker

1. Lita alltid ALLTID på magkänslan

2. Lev för dagen, imorgon kan det vara försent.

3. Vi vet inte när de vi älskar kommer dö bara ATT De kommer göra det

4. och när du gjort allt ovan - glömt inte lyssna på hjärtat och hjärnan också.

Så TACK snälla ni som hållt era tummar, skickat era kramar och hälsningar. Det betyder något enormt för oss. Håll dem gärna några timmar till så vi ser att hon kommer hem.   Chocken har dock inte riktigt lagt sig, det blev en helt annorlunda dag mot vad jag tänkt mig - en bra dag. Ringde Erik och han som trodde han skulle komma hem till en förstörd sambo är lika chockad han

Men just nu känns det ljust, bra mkt ljusare än de gjorde för några timmar sedan.  

Tack än en gång alla vänner!!!   

PS. Jag släpper inte det här att de tänkte skicka henne för avlivning så snabbt utan det lär komma en återkoppling på det både från min och Bosse veterinärs sida... OCh vore det inte för att jag har det svart på vitt hade jag trott att den senaste tidens resa varit en mardtröm jag hittat på....ds.

Allting började i torsdags med en remiss till Ultuna för ultraljud då Tigra dras med upprepade urinvägsinfektioner efter kastrationen. Efter lång väntan och strul så var det vår tur. Mattes prinsessa hoppar upp på britsen och ligger där med magen i vädret och låter sig utan lugnande undersökas hej vilt, de tar sterilt urinprov (nål genom magen) de rakar och grejar och donar. En veterinärstudent börjar undersöka och tillsist kommer röntgenveterinären.

Och så börjar de undersöka njurarna, och jag ser också, en sten, två stenar, en tredje sten. Domen kommer "ja stenar i båda njuarna, vidgad njurbäcken, sten i ena urinledaren samt sten i urinblåsan" - jag föreslår att du direkt tar en akuttid hos en av våra veterinärer. Jaha tänkte jag - ja kan du ringa och fråga om det tar lång tid jag har sambo och barn med mig utbrister jag.

Fick komma in ganska snabbt och tänkte väl att de ville stämma av vad det sett på bilderna och ev ge framtida råd. Tigra roade sig med att jaga en uppblåst plasthandske, Rasmus petade på allt man inte skulle och in kommer en veterinär med en allvarlig vin.

"ja det här ser ju inte så bra ut" säger hon.

Nää det förstår vi också vad gör vi, hur går vi vidare? (här tänker man sig en plan på hur hon ska må så bra som möjligt i framtiden..)

"ja man kan operera men i hennes fall så är det stenar i båda njurarna, vidgat, njurbäcken, sten i urinledaren och urinblåsan, operationen är väldigt komplicerad och även om man tar bort stenarna nu så finns en 60 % risk för återfall" - men det är väl det vi rekommenderar. Annars skulle jag låta henne somna in!

- VA? både Erik och jag tittade på varandra med en chockad blick. Menar hon på fullaste allvar att den hunden som nu rusar omkring härinne, jagar en plasthandske och tycker livet är väldigt bra - ska hon somna in"

-"ok", fick jag ur mig, men vad är alternativen. Du kan väl inte på fullaste allvar mena att vi ska låta henne somna in idag, titta på henne.

- Ja, säger veterinären ni kan ju testa och flusha henne. Dvs vi ger henne massa vätska intravenöst och gör så under 1-2 dygn och ser om stenarna rör sig ner i urinblåsan istället. Men då rekommenderar jag att ni lägger in henne direkt här idag.

- Stopp, vänta nu. Du menar alltså att antingen ska vi operera henne nu, lägga in henne nu och låta henne ligga över helgen (och om inte stenarna rör på sig ta bort henne på måndag), eller ta bort henne nu?

- Ja, för hon kommer om, hon inte redan har, få väldigt ont snart och njurarna är påverkade och det är en tidsfråga innan hon får njursvikt, det kan vara idag, imorgon. Eller så får hon urinstopp och då får hon verkligen lida.

- Ok så du menar på fullaste allvar att det finns ingenting annat att göra? Då vill jag att du rådfrågar dina kollegor

Veterinären försvinner iväg och kontrollerar med en kirurg (som sen visar sig inte rekommendera operation) och en medicinare (som tycker att det låter humanast att hon somnar in)

Under tiden bestämmer Erik och jag oss. Vi tar hem henne idag (torsdag) låter henne ha en toppenhelg hemma - jag hade ju lovat henne att vi bara skulle ta några  bilder och sen åka hem - och sedan får vi låta Bosse, vår veterinär bestämma på måndag om avlivning är enda alternativet.

Veterinären kommer tillbaka och jag ber henne ta njurvärden och alla andra möjliga tänkbara prover som går att ta via blodprov samt skicka urinprovet vi tog på röntgen på analys och även köra en resistentodling, sen vill vi ha hem henne idag. Veterinären håller inte med men vi får göra som vi vill men om vi bokar en återbesökstid på måndagen.

Och vi åker hem. Världen känns med ens mkt mkt kallare och det känns som att vi är inte redo att släppa taget - inte ännu.

Har ju massor att uppdatera om, får börja längst bak i tiden.  

Panthera och jag var ju anmäld till flera appelltävlingar men lyckades bli bortlottade hela tiden. Sista hoppet innan tävlingarna tog slut före sommaren var Flen den 4:e Juli, vi stod som tredje reserv och på lördagen hade fortfarande ingen ringt. Men så på seneftermiddagen ringer de och frågar om jag vill starta. Jajamensan sa jag (fick  lite lätt panik då vi inte spårat på två veckor) så hem ut på kvällen och lägger ett spår - som går åt helvete. HAHA - att jag aldrig lär mig att inte träna i sista sekund.

Upp kl 5 morgonen därpå och släpa ut man och barn till bilen (eftersom jag fortfarande har sådana problem med min nacken visste jag att köra 15 mil x 2 samt spåra och tävla med P inte skulle vara hållbart så fick jag muta med familjen)  

30 grader varmt och jag drog vinstlotten att få spåret på morgonen och lydnaden på eftermiddagen. Ut till fantastiska spårmarker men OJ så högt gräs. Det gick mig långt upp över knäna och då är jag ändå LÅÅÅÅNG. Fick trampa rejält för att kunna lägga ner apporterna och var helslut när jag kom tillbaka.

Upp hämta Panthera rasta henne, kyla ner henne med vatten, på med kylfilt och ner och vänta på spåret. Det var nästan läskigt varmt men jag kände att vi hade förberett oss bra, hittat en plats i skuggan osv.

Ut till spåret och första sträckan går kalas, andra likaså men sen efter andra apporten slarvar jag vid påsläppet (vetskapen om att det bara är sista pinnen kvar fick mig att tappa konceptet) P drar iväg - vad jag tycker lååångt förbi där hon borde svänga - dum som jag är - bromsar jag henne och försöker få henne att tänka om. Envisa P fortsätter dra framåt och ger mig en blick som sa du är korkad morsan. Envisa Annelie tänker "jamen okej då gå fel, gör det, spåra någonting annat -nu ska jag visa dig en läxa" så jag går snällt efter henne, och hon spårar och spårar (någonting helt annat tror jag) och vips så står hon där med slutpinnen i munnen.

....FÖRLÅT P! (lovade henne snabbt tio cheeseburgare om hon skulle greja lydnaden också...) Fick på skallen av domarna som undrade vad sjutton jag pysslat med - det visste jag knappt själv

Tillbaka till klubbstugan via en vända på macken där glass inhandlades och hund badades i vattenslang. TIllbaka till klubben, hittade skugga för bilen och placerade son för att sova och oss för att slappa en stund.

Här vill jag passa på att ge en ELOGE till FLENS BK!!! Sandlåda, grävskopa, leksaker - vore det närmare skulle jag bli medlem där bums, vilka resurser!! Tack det räddade vår dag.

ladda om för lydnaden. Platsliggningen går bra, budföringen likaså och nu börjar jag inse att vi faktiskt kan fixa det här och det gjorde mig apnervös. Herregud jag har inga nerver kvar nu förtiden.

Gör oss färdiga för att gå in på planen och köra och påvägen in så gör ju självklart en rottis ett kast och utfall mot P - tänkte att nu är det kört men nää hon samlade ihop sig bra. (tyvärr hittar jag inte protokollet just nu när jag skriver detta men ska återge ändå utan poäng)

Linförigheten: hon är seg, seg seg

Framförgåendet: riktigt stiligt men vänder sig om samt stretar på lite väl mkt.

läggandet: ngt segt

Inkallningen: dåligt avslut

Apportering: jättefint

Hopp: här höll jag på att få slag, hon hoppar ut och hamnar TOKsnett! så jag vågar inte chansa utan tar till ett kraftig dk med armen för att få henne över.

Rätt beslut då vi grejade uppflyttet och tävlingsledaren kom fram och berömde för att jag räddade hoppet och poängen.

TJOHO UPPFLYTTADE TILL LÄGRE KLASS!!!

En riktigt trevlig klubb att tävla på och vi lär återvända.

Sen tog vi sommarlov v30 var det dags för kennel-läger. Vi skulle köra lydnad för Susy som jag hört mkt gott om. Senaste året har jag haft noll lust för lydnaden och tyckt det varit (ursäkta uttrycket) skittrist!

Redan dag ett var jag nära tårarna flera gånger, dag två var jag lyrisk och dag tre frälst. Dag fyra var jag totalt omvänd för all framtid (tror jag) shit vad lydnad var roligt! Vi skrattade, nöjt och hade fantastiska dagar. Vilken inspiration vilken människa att träna för.

Mina hundar var som förbytta. Tigra satt och skrek när Susy tränade sina hundar. Panthera och jag fick en helt ny relation. Ja de här fyra dagarna var sommarens höjdpunkt....nästan. För den riktiga höjdpunkten kom på söndagen.

Panthera och jag startade lydnadsklass 1 och självklart hällregnade det och jag drog sista startnumret, nr 16. Inför platsliggningen var jag färdig att springa därifrån, hunden brevid kändes inte alls trygg och jag var nästan färdig att bryta, men när hunden väl låg så låg den fint. phuuu.

En lååång väntan men så precis när vi skulle gå in så upphörde hällregnandet (dygnsura vara vi redan) och vi äntrade plan. Precis när vi ska gå in så kastar sig hunden som precis kört sitt program fram i ett fint utfall till P (vad signalerar vi egentligen?   

Ska försöka lägga upp filmen (tack för hjälpen med filmandet) Men tills dess får ni stå ut med bara poängen

Platsliggning 10

Tandvisning: 10

Linförighet 9 (ngt långt fram)

Läggande: 8 (segt)

Inkallning 9 (tempo kunde varit ngt bättre)

Ställande: 8 (går ett par steg)

Apportering: 10

Hopp över Hinder: 10

Totalt :181 p och 1:a av 16 ekipage!   

Jag vill rikta ett stort TACK till alla ni som stannade kvar och hejade på oss! TACK!!! det bettyde massor för mig.  

lyckades vända på dygnet totalt genom att sitta uppe halva natten igår, inte bra. Men det finns så mkt intressant att kika på, och jag som haft mer eller mindre datorförbud hemma på kvällarna (För min nacke) tog chansen att vakna upp ledbruten nää men iallafall chansen att slösurfa så det heter duga.

Det resulterade i att när Rasmus vaknade vid åtta var jag en hemsk mamma och satte igång "teletubbies", gav han vällning (det var väl bra dock) och slängde mig i sängen igen och drog täcket över huvudet, en timme senare låtsades jag fortfarande sova och Erik gick upp och gjorde frukost. Hemskt då jag låg kvar i sängen igår också.

Erik har tillbringat dagen på övervåningen (eller halva) och jag har suttit ute i solen och inte gjort ett dugg! Hundarna har bara varit ute och skrotat på tomten och slappat. Det passade T utmärkt men P höll inte med om den låga aktivitetsnivån så det blir nog lite träning ikväll.

Söndagar brukar annars vara stora "plock-dagen" men inte ens det har det blivit av, golvet blev dammsuget och torkat men sedan fick det vara. Ser ut som ett totalt bombnedslag här hemma - och det känns riktigt bra haha. Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete är mottot för den här veckan tror jag.

Imorgon väntar en ny jobb vecka. Just nu sitter jag och velar över hur mkt jag vill resa i vår. Har möjligheten att fara som en idiot över Europa men kommer nog faktiskt fatta beslutet att inte göra det. Känns konstigt men jag tror det är rätt beslut. De resorna som görs ska jag försöka utnyttja istället och stanna kvar längre.

Våren är annars den stora "nu ska jag förändra allt tiden" det brukar sluta med ett antal sökta kurser till hösten, högflygande planer men i år känns det mest som att jag ska fortsätta på mitt egospår och göra det JAG vill. Även om det är svårt, svårt, svårt att säga NEJ till saker och ting.

So long!